burn in hell hewlett packard!

efter lång väntan kom min dator tillbaka. den fungerade helt perfekt.. i en halv dag! samma problem som jag tidigare haft återkom och jag, jag ville mörda. efter att ha skrikit åt killen i växeln och tjutit inför tjejen på tekniksupport kom vi fram till att jag återigen ska skicka iväg datorn på service. hon skulle maila mig en fraktsedel och sen var det bara att skicka helvetet till helvetet. jag har väntat i två dagar. på ett mail! jävla assholes. hp måste vara så jävla smarta, hur kan de lyckas sälja skräp för flera tusen kronor? min teori, som givetvis är den allra troligaste, är för att de anställer inkompetenta (och därmed förhoppningsvis lågavlönade) nollor på servicen, som istället för att leta reda problemet bara byter moderkort på löpande band och hoppas att det löser sig. det är så man håller kostander nere.

dator i limbo

det var då det värsta jag varit med om! min sprillans nya dator gav upp förra veckan. som om den gått in i väggen eller något. jag förbannar den dagen jag tog hem det lata aset, vilket inte var särskilt många dagar sedan. jag köpte den alltså för två månader sedan och redan har den gett upp. idag skickade jag in den på service. när jag cyklade hem från poststället insåg jag att jag varken skickat med något brev eller skrivit avsändaradress på paketet. jag hoppas att de vet att den är min genom att matcha min felanmälan med serienumret, annars är den kanske permanent förlorad? jag orkar faktiskt inte oroa mig just nu. men jag tänker inte säga något om detta bekymmer till pappa. han kanske tycker att det är oacceptabelt att bara skicka iväg sin dator på ett så random sätt jag gjorde. han är ju lite känslig när det kommer till hanteringen av tekniska prylar.

jag har fått låna ellinors dator och det är jag så glad över! min lya är, bortsett från en gammal vinylspelare, teknikfritt! jag har varken tv, dvd, stereo eller någon annan nymodighet. jag har en mobiltelefon som ger upp vilken dag som helst. den dagen ger jag också upp, då är jag amish by default.

mirakel i samband med uppståndelsen

shit, häftigt! vad jag inte hade en aning om, förrän jag publicerade nedanstående inlägg, var att det har gått exakt ett år sedan jag senast skrev ett inlägg här. vilket mirakel! när kan jag få min titel som helgon då? är det min kära vän ödet som har ett finger med i spelet? om jag hade gått och lagt mig innan tolv, och som en naturlig konsekvens av det publicerat nämnda inlägg innan jag gick och lade mig, skulle det inte alls vara så här häftigt som det är nu. awesome. med ödet menar jag givetvis slumpen, old friend of mine. ska nog börja umgås med slumpen lite mer intensivt. med det menar jag att spela tärning. en gång i veckan kanske är rimligt?

uppståndelse

detta känns onekligen lite märkligt men jag tror att tiden är kommen. tiden är kommen för denna blogg att återuppstå! jag har väl inte varit helt lysande tidigare, typ trettio inlägg på två år? men det känns angenämnt för då har jag ingen prestationsångest över att blogga nu. jag ser också, efter en snabb genomgång, (ja den kan inte bli annat än snabb eftersom det inte fanns så mycket att gå igenom) att varenda post har en mycket aggressiv underton. eller för all del, ibland är de bara rakt ut aggressiva. det var vad jag såg, inget mer om det.
fan vad trevlig jag är ändå som bloggar.

inte mer än rätt

jag måste nog skriva ur mig mina språkpolisiära aggressioner upptäckte jag. okej, fett störigt när någon blandar ihop risk och chans. "det finns en procents chans att mitt plan störtar". vill du dö eller vafan menar du? jag skulle kunna hjälpa dig här och nu. vi kan gå vidare med att det är skillnad på intervju och interjuv. VAFAN!? det senare är inte ens ett ord! jag känner mig också manad till att upplysa om att pogram, istället för program, ju fan är bebisspråk. likaså skärt/skärde istället för skurit/skar. jag mår lite dåligt över detta. jag tycker däremot att särskrivningar är roliga och jag har uppenbarligen inga problem med satsradningar. fyfan för att vara svensklärare, eller lärare överhuvudtaget.

grandios självkänsla

alltså min jävla dator! once more så har den högmod. narcissistiska tendenser skulle man nog kunna analysera sig fram till. idag skrev jag ett arbete och skulle använda ordet internet. word-gemet (motherfucker) protesterade och hävdade att internet minsann skulle skrivas med stor bokstav. VAFAN? är det ett egennamn eller? jag måste ha missat det totalt, jag trodde att det var typ som att skriva "facklitteratur med diskutabel sanningshalt" men icke! det är så jävla fult när min dator vill tycka saker om sig själv. men jag löd befallningen, vill ju inte riskera en kollaps.

förresten är det så jävla störigt och fult när någon säger "data" om dator. vadå data? din information gick sönder eller?

hot topic

det här med bilkörning är hot topic alltid. igår var det tvkväll hos elin. på vägen hem därifrån så mejade jag ner en lyktstolpe, så nu slutar jag att köra bil! OK!
förresten är jag tillbaka i västervik igen. + tillbaka i skolbänken. fabulous!