en bekännelse

som jag inte vågar göra någon annanstans än här. jag har ett problem med min mamma som jag inte kan prata med henne om. -hennes rostade rotfrukter. när mamma ska laga en extra god middag som tar lite längre tid så brukar det ofta förekomma rostade rotfrukter på bordet. det är ju jättegott egentligen. men min mamma är inte så bra på det. hon kryddar äckligt och för mycket. jag tror att det är rosmarin hon har på men jag är inte helt säker för jag vet typ inte vad det är. men det är ingen god krydda!
det är ofta på lördagar som hon lägger den här extra energin på maten, hon gör tillochmed egen mat till oss vegetarianer (dvs jag och fejkveggin viktor). inte nog med det hon gör även grekisk sallad som egentligen är en hel måltid i sig, plus två goda såser!

så varje lördag frågar hon mig: "lollo vill du att jag ska göra rostade rotfrukter till maten?"
och varje lördag så svarar jag: "ja! det blir ju asgott"
för jag glömmer alltid bort att det inte blir så gott i slutändan. det blir mjuk slemmig palsternacka med bögig rosmarin på. det inser jag när lukten av mat sprider sig i huset. då är det redan försent, jag kommer bli tvungen att äta det för det var ju jag som ville ha!
det finns egentligen ingen lösning på det här problemet. jag kan inte säga det till henne. hur ska jag kunna kritisera hennes matlagning? bita handen som föder mig? det är en omöjlighet.
och som sagt kan jag inte heller tacka nej innan hon lagat till det för jag glömmer ju bort vad mina smaklökar säger om rostade rotfrukter ala mummy dearest.
det här känns mycket jobbigt.

och förresten så heter det parkeringsficka, inte parkeringsbyxa.